Luther som Whistle-blower

Den omåttligt populäre Påven kommer på besök till Sverige. Den Katolska kyrkan ska komma vår Lutherska till mötes när vi firar vårt 500-åriga jubileum över reformationen. Man antyder förhoppningar om att det skulle kunna bli ett historiskt möte av förbrödring och förståelse. Det blir en förstasidesnyhet.

Men man kan också tänka i helt andra banor. Vad är en religion och vad ska man ha den till? Visst är det väl så att det i grunden handlar om ett sätt att förstå och ta emot den andliga dimensionen av tillvaron och det många religioner kallar Gud. Resultatet borde väl bli frid, fred, medvetenhet, tro hopp och kärlek. Men är det så vi ser på religionerna idag? Vore det så, borde dess samlingsplatser vara överfulla, för vem vill inte bli sedd och uppleva kärlek? 

Som jag ser det ska den lutherska kyrkan fira att en modig munk sade ifrån mot en överhetskyrka som gått fel. Som var fixerad vid pengar och makt och hade tappat bort sin kärna. Han ville inte splittring eller bråk, men han kunde inte svika det han ansåg vara sant och centralt. I det han såg som sin tjänst för andra, var han beredd på att ta risker och utsätta sig för stora uppoffringar. Detta tycker jag är lysande att vi firar. Att vi ska lyfta upp en som vågar vara whistleblower och göra verklig skillnad. 

Men det jag ser presenteras i media nu, är två delar av samma religion som fajtats i över 500 år över olika dogmatiska tvistefrågor. Det som nu diskuteras är bl a om Påven ska godkänna att lutheraner ska välkomnas in i den katolska nattvarden. Det vore ett stort och viktigt steg som man jobbat på i en herrans massa år. Ja, du läste rätt; idag får vi kristna svenskar inte vara med i kristna nattvardsmåltider band andra kristna i Italien, Spanien eller Frankrike, men väl i Tyskland och Danmark. Och nattvarden som ska vara ett enhetens, gemenskapens och kärlekens sakrament. Och allt har hittills stupat på teologiska petitesser som endast specialister bryr sig om eller ens begriper. 

Skulle det egentligen inte vara så att religioner för människor samman och hjälper oss att inte tvista och bråka? Historien visar oss ibland tyvärr på motsatsen. Under en längre pilgrimsresa i Israel för fyra år sen blev jag så bedrövad av att uppleva vad de tre stora världsreligionernas ständigt bråkande om mitt inne i Jerusalem, att jag var beredd på att avsäga mig min egen religion, då jag inte vill vara en del i alla dessa konflikter. Religioner kan verkligen göra mycket skada – inte bara i historien, utan idag, inte bara i Mellanöstern, utan här, inte bara mellan religioner utan även inom sin egen religion!

Religösa klyftor finns verkligen och det är gott att vi nu försöker möta den Katolska kyrkan allt djupare. Men vi behöver även arbeta inom vår egen religion. Även om vi inom Svenska kyrkan försöker vara vidsynta och toleranta, har vi inom oss en hel rad centrala frågor att reda ut själva. Ur medlemmarnas perspektiv gissar jag att det är okänt att med förekommer en mängd strider kring den nya Kyrkohandboken. Man vet inte ens att den ska revideras. Än mindre vad man strider om, när de föreslagna ändringarna endast är på marginalen i det stora hela. Tänk om vi istället på självkritiskt allvar öppnade upp för att ändra våra gudstjänster på riktigt, så att fler människor känner sig tilltalade och inkluderade och valde att börja gå i kyrkan!

En central dogmatisk fråga är den så kallade försoningsläran. Ja, det är nog få svenskar som vet vad detta handlar om. Men det går ut på att en av de mest centrala dogmerna i vår kyrka säger att Jesus dog för våra synders skull. Det är nog väldigt få som intellektuellt begriper den utsagan, än mindre tror på den. Och detta ämne råder det stor rädsla att tala om. 

Hur kyrkan styrs är också mycket märkligt. Ett valdeltagande på under 15% skulle i alla andra sammanhang uppfattas som mycket odemokratiskt, men i kyrkan kör vi vidare med den lösningen. Eller att vi säger att vi lever i en episkopal kyrka, dvs en kyrka som leds av sina biskopar, samtidigt som vi avlövat biskoparna nästan all makt. Styrningen har mängder med flera tillkortakommanden och utan begriplig styrning flyter hela kyrkan omkring utan någon riktning eller vision. 

Listan kan göras mycket lång med centrala utmaningar för vår Svenska kyrka. Min övertygelse är att vi efter 500 år behöver en ny reformation. Att vi lyssnar på de whistleblowers som ändå finns i kyrksverige. Men vi har odlat fram en organisationskultur som bygger på rädsla, vilket i sig är motsatsen till det vi bör stå för; Kärlek! Reformationens ledord skulle kunna vara: ”Se människan! Gud är kärlek! Vi är alla ett!” Låt det annalkande reformationsfirande och inte minst påvebesöket få bli en signal till verklig förändring och reformation för vår gamla kyrka. Låt det få bli en signal som stoppar den stora medlemsflykt som vi nu normaliserat och accepterat inom Svenska kyrkan.