Jag söker mig till det som inte är av denna världen

”Du ska vara med i den där TV-serien om du kan garantera att inget blir fel och att inget kommer att solka dig eller kyrkan!” Ungefär så sade en kollega till mig på försommaren då jag fått en fråga av SVT om jag ville vara med i TV-serien ”Gift vid första ögonkastet, säsong 2”. Ja, det var många inom kyrkan som uttryckte en tvekan när de hörde talas om det erbjudande jag fått. Så fick jag äntligen tala med den ansvarige biskopen när serien nu ska visas i TV. Han känner mig sedan länge. Han visste inte mycket i sak om vad det innebar, men han sade: ”Jag litar på dig Gösta! Om du tror det blir bra, så tycker jag att du ska köra på!”

Det ena förhållningssättet springer ur rädsla, kräver kontroll, behärskning och återhållsamhet. Det andra springer ur kärlek, bjuder tillit, värme och visar mod. För mig kändes bägge svaren i hela min kropp, i hela mitt system. Jag var i ett potentiellt sårbart läge, jag frågade ärligt om vägledning, lade fram mig själv inför den andre. Min upplevelse är att detta säger något om de bägge personerna, kanske inte så mycket om en relativt svårbedömd sakfråga. Ett viktigt ”kom-ihåg” för mig lyder: ”It is never in the matter”, dvs det handlar aldrig om sakfrågan. Nej, det handlar om hur vi förhåller oss till den. Sakfrågan kan vara lätt eller svår, vit eller svart, bra eller dålig. Så är det bara. Men hur förhålla vi oss till den?

Jag vill helst umgås med människor som tror. Kanske inte nödvändigtvis på Gud, men sådan som lever sitt liv i tro. Som tror att världen är en god plats, som tror på kärleken, som tror på det goda, som tror på att det ska gå bra, som har en tro som bär dem över tvivel som ibland dyker upp, som gör att man känner värme och hopp. För mig är det jobbigt att vara med människor som ständigt oroar sig, måste veta en massa i förväg, misstror andra människor, ser eländesscenarier för sin inre blick, var de än går.

Visst lever både du och jag i denna världen. Det betyder att vi måste utbilda oss, lära oss hur vår värld fungerar, träna oss i källkritik och kritiskt tänkande, öva, planera, analysera och försöka ha rimlig koll på läget. Men Jesus sade: ”Mitt rike är inte av denna världen”. Det betyder att om jag som präst ska följa honom och tala om saker han tyckte var viktiga, så ska jag söka mig till det som inte är av denna världen. Jag skriver just nu en kärleksroman med den titeln. Där försöker jag sätta ord på det som i princip är outsägbart. Jag skriver om en annan logik där den gränslösa kärleken regerar. Försöker förföra läsaren att se att i det till synes fula och misslyckade bor det vackra. Talar inte bara med prosa utan även med dikter som bara själen kan ta till sig.

Mitt ansvar är att även försöka leva som jag lär. Alltså tackade jag ja till TV-erbjudandet, även om det fanns och fortfarande finns en massa osäkerhet i det. Alltså försöker jag i min roll som TV-präst berätta om den gudomliga kärleken inom äktenskapet. Ja, inte bara tala. Tillsammans med deltagarna gör vi den kärleken i olika övningar. Jag försöker visa mod, både i en produktion som inte är lätt och i relationer som gnisslar. Försöker vara lugn och öppen även när det kommer ifrågasättanden och dömande mot det jag står för. Jag försöker be om och ta emot hjälp och råd när det blir en knepig situation. Så här passar jag på att be dig som läsare av detta: Hjälp mig när jag vinglar. 

Jag är en präst i Svenska Kyrkan sen drygt 25 år. Jag har varit anställt fyra gånger; Som adjunkt i Danderyd (90-92), som Fjällpräst Åre (92-94), som Skolpräst i Härnösand (94-96) och som komminister i Trosa (-15). Jag har verkligen prövat att vara anställd i den organisationen, men det fungerar helt enkelt inte. Ändå älskar jag vår kyrka. Ändå vill jag verka för den. Förändra den från en annan plats än som anställd. Jag är präst fullt ut med alla befogenheter, men jag har funnit mig i en fri roll, delvis utanför kyrkan.

Jag vill bidra med allt jag kan. Allt som Gud har givit mig. Allt som jag uppfattar Gud har gett mig i uppdrag. Jag vet att jag har sagt ja, men jag vet inte hur resan blir. Jag vet inte hur TV-serien kommer att mottas. Jag vet inte om min kritiske kollega kommer att få rätt i sitt tvivel och ifrågasättande. Men här står jag. Här är jag beredd att komma dig till mötes. Ensam kan jag inte göra mycket. Jag vill med dig! Vill du med mig? Kan vi göra något spännande tillsammans?