Andras annorlunda andlighet

Jag drar mig undan från klostret. Jag vandrar på krokiga vägar ner mot St Pauls Bay. Steg för steg lämnar jag den genomandliga miljö som blivit mitt hem sen en dryg vecka tillbaka. Den vanliga världen ligger så nära. Jag närmar mig snabbt turiststråken – miljöer som har samma beståndsdelar världen över. Turistfällor med grälla lockande skyltar. Försäljare som med uppövat väderkorn för turister möter oss med vädjande blickar och ivriga gester. Jag må se ut som en typisk västerländsk turist, men jag är det inte. Jag värjer mig. Deras lockelser frestar mig inte– tvärtom. Inte heller pommes frites-ångorna som ligger tungt i gränderna närmast vattnet. Erbjudanden om billig alkohol i olika former. Krims-kramssouvenirer att köpa hem.

Jag lever i denna värld, men inte av den. Mina livsval gör mig avslappnat immun att gå in i ett konsumerande av platser. Jag vill dela livet med dem som lever här. Äta och dricka deras lokala mat. Prata om deras angelägenheter helt bortom hetsen att jaga turistinkomster. Jag hittar en lite halvskabbig utomhusservering med havsvågorna stänkandes in på och över de temporära extraskydden man satt upp efter några dagars ovanligt starka vindar. Jag får tillåtelse att sitta i en solstol under ett parasoll utan att varken betala något eller ens köpa något. Jag har nått en fristad. Två män reparerar en del av kajen som skadats av de senaste dagarnas höga vågor. Jag känner doften av havet, hör dess meditativa brusande. Ser rader av fartyg på redden. Turistintensiteten bakom mig känns plötsligen avlägsen.

Likaså känns klostret avlägset. Munkarna som går i gudstjänst fyra gånger per dag, inte äger något, aldrig går i pension, lever i celibat och har lydnad som ett livslöfte. Likaväl som jag levt femtio år i den vanliga världen och njutit av den, njuter jag nu min vardag i mitt nya klosterhem. Även om jag bara går i gudstjänst två gånger om dagen och jag åtnjuter full frihet att göra vad jag vill varje dag. Jag ser tjusningen i bägge världarna. Jag har just tagit ett eget livsbeslut att lära mig mer om den utvidgade världen möjligheter, även om jag varit präst i 22 år. Jag är på en flerårig pilgrimsvandring i olika världar.

På min andra vecka i klostret har jag kommit munkarna så nära att jag idag kunnat prata djupt och länge med fader Colin om celibat. Att kunna fråga uppriktigt hur de tränas för celibatet utifrån en position som medbroder, delandes samma hem, känns som en stor gåva. Hur han än förklarar har jag svårt att förstå. Till slut säger han ärligt, men också lite uppgivet att även han har svårt att förstå. Han är runt fyrtio år och har utbildats ”modernt” kring sexualitet, medan abboten, fader Christopher fick den gamla läran. Den gick bara ut på att stoppa undan, förtränga och inte förhålla sig alls till sin egen sexualitet. Han som är så ”flörtigt” inbjudande och helst vill krama alla. Han verkar ärligt nöjd, men tänk om han hade kunnat få leva ut sin egen lust och hängivelse till det andra könet. I mitt sätt att förstå människor har han tvingats till ett stort martyrium. Och de kallar också celibatet för det vita martyriet (till skillnad från det traditionella röda). Och jag förstår bara inte poängen med det offret.

Det är mycket jag inte förstår. Jag frågade fader Antoanne idag när vi hängde tvätt, vad det är för vits att gå i gudstjänst fyra gånger om dagen. Det blev inte så bra. Jag tror inte han hade fantasi nog att förstå frågan. Kanske han såg det som att jag frågade vad det var för poäng med att andas? Ibland känns världarna väldigt avlägsna. Jag får fundera på det som känns så gott att leva med munkarna. Kärnan är ändå självklar. De älskar mig och jag dem. Då kan i princip ingenting störa. Älska innerligt, och du kan göra vad du vill. Går du med hjärtat först, ser du med kärlek på alla du möter, då kommer du till ett flyt i livet där du inget saknar. Den danske kyrkofadern Gruntvig hävdade med bestämdhet: ”Människa först och kristen sen.” Jag skulle aldrig ha sagt ”ja” till min konfirmation om jag inte trott på Bror-Axel som person först. Därefter kunde jag ta ställning till det han predikade. Eller förresten, det var inte så viktigt. Jag fattade ändå inte så mycket som 15-åring. Om jag bara fick vara med honom så var resten inte så viktig. Budskapet fick mogna fram under de kommande åren.

Min fördjupning med munkarna följer samma logik. I den ömsesidiga kärlek vi lever i kan jag med en helt annan öppenhet försöka förstå såna konstigheter som celibat, påvemakt, nattvardsteologi, synen på djävulen och livet som munk. Men så plötslig nosar mitt väderkorn upp en doft av bristande tillit, förvåning eller i grunden rädsla. En av oss börjar. Den andre smittas direkt. Instinktivt backar vi samtidigt i samtalet. Det område vi nu klev in i var vår relation inte mogen för än. Jag vill dock hela tiden mer. Abboten likaså. Jag vill tänja gränserna för det bekväma. Lite, lite varje gång. Inte för att provocera eller visa mig på styva linan. Nej, jag vill verkligen förstå. Utvidga mig för att kunna göra mer nytta. Fader Chris talar varje dag med mig om vikten av att vi alla blir en enda kyrka, snarast möjligt.

Idag tog Big C det ett steg längre. Han vill även förenas med judarna. Min tanke gick genast till mina senaste besök till det heliga landet. Ett av de ställen i världen där religionskonflikter är som tydligast. Oförsonlighet, stamtänkande och med en övertygelse om sin egens sannings överlägsenhet. Hela mitt väsen strävar efter enighet – över alla gränser. Fader Christophers uppmuntran stämmer. Och här hemma på klostret får jag träna mig i det. Jovisst, vår nye stockholmsrabbin, David Lazar, har mottagit mig på ett sätt som påminner om mina munkars. Men även han står i en dogmtradition som inte låter sig ruckas så lätt. Så vad är jag villig att ge upp? Hur långt är jag villig att sträcka mig?

I förrgår fick jag vara med i en bönegrupp. Den var uttalat karismatisk. Det betyder att man uppmuntrar till en spontan, mycket hängiven och spontan bör i gruppen. ”Tack Jeeeesus, tack o mäktige Gud, jaaaa, helig, helig, helig är du!” En bibelläsning som inte fokuserar på att problematisera och ifrågasätta utan att stärka och integrera det skrivna ordet i deltagarnas inre. Här blir jag obekväm. Visserligen är det mesta på en oförståelig maltesiska, men ändå. Jag vet att dessa människor är vänliga och välvilliga. De tar emot mig med stor gästfrihet och intresse. Jag får stort utrymme att berätta om mig och min syn på bibeln, men ändå. Jag blir rädd. Reserverad och till min stora fasa, dömande. Varför går mitt försvarssystem igång för så lite? Eller äger jag en sund andlig självbevarelsedrift?

Vem ska jämka var? Själv försöker jag upprätthålla en självbild som en fin och vidsynt människa. Motvilligt inser jag att andra ”vanliga” människor lätt kan se på min andlighet som något extremt, helt utan markkontakt. Vart jag än vänder mig har jag rumpan bak. Jag känner inte ens lust att gå vidare med bönegruppen. Jag har sett nog. Jag vill bara lämna dem, hur väl de än vill mig. Hur ska jag kunna driva mina enhetsdrömmar, när jag är så separativt lagd själv, när det kommer till kritan? Vilka kriterier ska vi enhetssträvare försöka hitta som gemensamt centrum? Hur ska vi hantera tradition (så har vi alltid gjort), kultur (vi malteser…) och dogmatik (Jesus är vår frälsare)?

Är det bara någon universell kärlekskärna vi kan klamra oss fast vid? Om mina munkbröder är så lättälskade, av det enkla skälet att de älskar mig, hur gör jag med de svårälskade, de som bär mig emot? De som jag uppfattar kränker och skadar andra. De som jag tror lever sina liv ur helt egoistsiska perspektiv. De vars lära delar in mänskligheten i onda och goda. Eller de som skrämmer mig, såsom religiösa fanatiker i Iran eller Afganistan. Eller Ulf Ekman i Livets ord? Eller den vänliga damen som leder den karismatiska gruppen på mitt kloster?

Om jag jobbar med mig själv, jag går djupt in i mig, är beredd att utsätta mig för egen risk, kanske kan jag då växa i kärlek. Om jag tar tag i hur jag har det i relationerna till mina närmaste. Om jag är beredd att med innerlighet se tillvaron ur mina meningsmotståndares ögon. Om jag på min resa inåt är beredd att utsätta mig för processer utom räckhåll för mitt intellekt eller kontroll. Om jag villigt offrar min egen bekvämlighet och säkerhet för att nå det omöjliga. Kanske, kanske kan jag då påbörja en liten vågrörelse i riktning mot enhet. Om jag vågar drömma fritt. Om jag känner mig själv värdig att hoppa upp på den store vite springaren för att svinga min kärleks lans mot allt som står i vägen. Om jag bejakar min egen storhet i Guds uppdrag. Om jag tar in det jag så länge har vetat om mitt livs uppdrag. Då kanske mina ansträngningar kan komma världen till nytta.   

Jag behöver ibland ta hand om mig. Liksom tanka. Ett av sätten är att gå till musiken. Att låta Gud sjunga mig till en större trygghet och bekräftelse genom himmelskt benådade artister. En sån är Michael Jackson. Han vandrade vid min sida när jag gick Caminon 2009. Hösten efter gjorde jag en hel gudstjänst baserad på hans musik. Tillsammans med min son Emil. Det blev samma höst som han dog. En av favoriterna är ”You are not alone”. Här kan du njuta av en fin inspelning från Nya Zeeland: http://www.youtube.com/watch?v=o0dDVLdNSMc

Låt dig omfamnas och bäras av psalmen.