Religion är farligt

Sent på fredagskvällen den andra dagen på mitt kloster leds jag till att titta på det uppmärksammade Uppdrag Granskning-programmet om kvinnosynen i svenska moskéer. Det har blivit en stor nyhet i Sverige och jag vill hänga med. Programmet gör mig väldigt illa till mods. Religiösa företrädare som påbjuder kränkning av kvinnor. Dubbelmoral och lögner. Av bara farten lockas jag att titta på ett annat av Janne Josefssons program, ett om en frikyrkopastor i Sverige som anställer fattiga rumäner under tvivelaktiga former. Två religioner som har ett osunt starkt grepp om sina anhängare. Som för egna syften såsom makt, pengar eller sexuella förmåner, vränger trosläran så den passar dem.

Varje gång vi nås av mer eller mindre vinklade rapporter om knasbollar och tyranner som i någon religions roll gör förfärliga saker så stänker det på mig. Jag är präst. Jag företräder en religion. Samma religion som frikyrkopastorn dessutom. Jag dras över samma kam. Det väcker avstånd till allt som har med religion att göra. Jag blir ledsen såklart. Ojust sammanblandad med människor och åsikter som är totalt främmande för mig. Just denna olust att bli associerad med knäppreligion var ett av de starkaste skälen till att jag slutade att jobba i kyrkan 1996. Jag ville inte bli förknippad med homofobi eller kvinnoprästmotstånd. Jag försökte förnya sättet att tänka i kyrkan men upplevde då bara att jag vandrade i sirap. Kom ingenstans. Det är fortfarande en av mitt livs största sorger att jag inte orkade jobba kvar i den kyrka jag trodde mig ha vigt mitt liv till. Jag kastade mig frivilligt i ett andligt utanförskap. Vart skulle jag ta vägen?

Det har varit ensamt kan jag lova. Jag har försökt att hitta in på olika sätt. Genom att jobba med konfirmander. Att försöka starta en egen privat församling. Genom att jobba med Koskinen i Storkyrkoförsamlingen. Jag har hållit kontakt med min hemkyrka, Djursholms Kapell hela tiden. Hållit olika former av gudstjänster. Den stora krisen kom hösten 2004 då jag hade bestämt mig att vandra upp till biskopen och avsäga mig prästämbetet slutligen. Sen kom tsunamin i Thailand. Jag blev kallad till tjänstgöring som präst. Jag fick tas i bruk för att jag var just Gösta. Jag fick vara entreprenör, ligga i frontlinjen. Jag fick höra att just det jag gjorde var bra. Mina vänner sade allvarligt till mig när jag kom hem att jag nu borde inse att det var präst jag skulle vara. Inte behövde jag ha ett tydligare tecken av Gud – eller?

Jag fick igen ge upp mitt motstånd till min kallelse och försöka söka vidare. En ny konfirmandlägerhuvudman kom in på plan och jag var igång igen. Sökte nya möjligheter. Men det var svårt. Vart vänder man sig? För att ge vidare det jag tycker mig ha fått, åtminstone till mina egna barn, skapade jag ett temporärt litet rike under några korta sommarveckor på mina läger. Men i det stora vad skulle jag ta vägen? Jag sökte överallt. Tyckte jag. Så 2008 och 2009 gick jag pilgrinsvandringen till Santiago de Compostela i Spanien. Min kallelse grep allt fastare tag i mig. Något skulle jag göra, men vad. 2010 gick min pilgrimsresa till Det heliga landet. Kallelsen blev ännu starkare, samtidigt som motståndet mot religion blev allt starkare. Israel är ett av de ställen på jorden där religionernas avigsidor syns som tydligast. I en stark andlig upplevelse i en kyrka i Nasaret tog jag det drastiska beslutet att inte kalla mig kristen. Att kasta loss från fadershuset. Smärtsamt, men detta var så jag förstod att jag skulle göra. Jag vill inte vara en del av en farlig och skadlig religion. Jag är beredd att offra vad som helst för det. T.o.m. min egen andliga identitet. I praktiken upplevde jag dock senare att jag inte behövde ta det steget.

2011 ägnade jag åt att på egen hand skapa en träningsarena för själen. Med eget engagemang, egna kontakter, egna pengar, ja allt som jag hade till mitt förfogande gav jag allt jag hade. Vi valde ut andra ord för att vara så kundorienterade och inkluderande som möjligt. Gud blev ”det som är större än vi kan förstå”. Kyrka blev till ideell förening. Vi ansträngde oss till vårt yttersta. Resan tog slut när mina egna pengar gjorde det. Jag hade inte fått in externa pengar tillräckligt. Det var det påtagliga yttre skälet. Men visst fanns det skäl som var mycket fiffigare än jag fortfarande kan förstå dem. Det förstår jag i alla fall.

Så knuffade Gud ut mig i världen. Ny pilgrimsresa. Plötsligt var jag på detta kloster i en ort med det märkliga namnet Qawra på Malta. Superreligiöst ställe. Superkatolskt – något jag tidigare haft så svårt med. Välkomnandet knockade mig. Jag föll som en fura när jag kom in i munkarnas kärleksfulla famn. Jag var i en rosig förälskelse. Allt var rätt. I pur upphetsning skrev jag följande hyllning till mitt öde på Facebook:

‎"Wherever I lay my hat, that's my home."
Nu har jag kommit fram. För den som bultar, ska dörren öppnas, som det står i bergspredikan. Den som söker ska finna. Äntligen har jag kommit in till ett kloster i Staden som heter Paulusbukten. Mitt rum är närmsta granne med sakristian i en enorm kyrka som börjades bygga 1995. Supermodern arkitektur. Jag har just tagits emot som Father Gösta av Father Colin. En riktig fransiscanermunk med brun kåpa och allt. Jag är på ett riktigt kloster med äkta munkar! Jag får bo här så länge jag vill. (hjärtat bultar när jag skriver det här). Allt är fritt: mat och husrum i överflöd. Nyss mötte jag abboten, father Christopher. Det var den vänligaste och hjärtligaste människa som någonsin mottagit mig. "God works in mysterious ways!" sade han. Jag tror jag är i himmelen, så överväldigad är jag! TACK! Klockan sju i morgon bitti börjar första bönestunden...

Alldeles efter ser jag på Uppdrag Granskning-programmen. Oj, har jag gått och blivit religiös nu? Har jag halkat in i fanatism? Har jag i ett nafs blivit hjärntvättad på klostret på något märkligt sätt? Hjälp? När ska hela detta konstiga jag hamnat i avslöjas? Kommer mina närmast anhöriga bli oroliga nu? Att jag är förlorad in i något stramt katolskt? Jag låter faktiskt superreligiös. Konstig. Och jag känner som om det onaturligt religiösa är naturligt. Som om jag vill vara kvar i detta förryckta tillstånd. Detta verkar vara ett allvarligt läge? Vilken nykter och handlingskraftig människa kan komma och rädda mig? 

Jag tvingas ge upp. Jag släpper min karta och kompass. Jag bara överlämnar mig. Jag gör inga anspråk på att förstå eller kunna styra. Det må vara läskigt, men så får det vara. Jag får gå och lägga mig helt enkelt och låta sömnen ta hand om mig. Jag vill visa stor stor ödmjukhet och förståelse för dem som tycker religion verkar läskigt. Det är det – ibland, för vissa. Jag har i alla fall smakat på det. Motsträvigt känner jag tacksamhet för denna lektion. Jag ska ta vara på min lärdom denna kväll. Ödmjukt.